Sensei Per Melander
Min resa från elev till instruktör inom Gojukai karate do
Från nervös nybörjare till att planera och leda träningspass själv. Jag har
tränat Gojukai karate do i 20 år och det har gett mig insikter som
sträcker sig långt bortom karaten.
Av Per Melander
När jag började träna Gojukai karate do för Conny Shihan för 20 år
sedan var det en nystart för mig som karateka efter många års uppehåll.
Jag bytte stil och många tekniker, rörelser och ord var nya men jag
kände direkt att jag hittat hem. Kombinationen av hårt och mjukt lockade mig och Shihan har en förmåga att skapa omväxlande och utvecklande träningspass. Det var en ny upplevelse för mig som kom från en tradition av hundratals repetitioner av samma övningar under en och samma träning.
I början låg mitt fokus på att hänga med och lära mig teknikerna. Efter ett
par träningspass vaknade muskelminnet till liv och stilen jag tränat
tidigare gjorde sig påmind. Ofta blockerade jag för rakt och hårt eller
utförde teknikerna för spänt och kraftfullt. Det är inte fel i sig, men inte
Gojukai med sin unika balans mellan hårt och mjukt.
Utvecklas genom att träna andra
Muskelminnet sitter djupt och det kräver tålamod och många
träningstimmar för att ändra på det. Det var en rejäl utmaning att försöka omfamna det mjuka, följsamma och cirkulära. Likaså att ta sig an
katorna Sanchin och Tensho och försöka få teknik, andning och mentalt
fokus att bli ett.
Det gick något snabbare att komma in i dojorutinerna igen och den värld
av respekt, noggrannhet och disciplin som jag inte visste att jag saknat
så mycket.
Efter hand fick jag också insikt i Gojukais historia och Kaiso Gogen
Yamaguchis skicklighet som karatemästare, pionjär och organisatör. Hur
Saiko Shihan ödmjukt tog över sin fars livsgärning och fortsatte att
utveckla och sprida Gojukai över världen. Hur Hanshi Ingo de Jong tog
Gojukai till Sverige och bildade svenska och europeiska Gojukai och att
Conny Shihan grundade klubben 1986.
Under Conny Shihans och Sensei Emmas ledning fick jag så
småningom hjälpa nyare elever och också instruera dem under kortare
perioder av träningspassen. Jag upptäckte att om jag namngav,
förklarade och demonstrerade tekniker för andra, förstod jag dem bättre
själv. Efter många års regelbunden träning fick jag förtroendet att leda
hela träningspass. Förutom utmaningen att planera och hålla tempo i
passen fick jag också fundera ytterligare på hur jag skulle kunna föra
över det jag lärt mig till andra. Det gick upp för mig att jag också är en
bärare av traditionen och stilen Gojukai karate do och att det kommer
förpliktelser med det.
Svart bälte bara början
Det var också här någonstans som jag började bli medveten om min inre
resa. När jag tog upp karaten igen var målsättningen att nå svart bälte. I
retrospektiv känns det andefattigt men då visste jag inte bättre.
Svart bälte var i själva verket inte slutmålet utan början på längre resa.
Just det har blivit ännu tydligare för mig det senaste året. Jag kan bäst
beskriva det som att jag har mognat eller rättare sagt att
förberedelsetiden inför graderingen till tredje dan har hjälpt mig att
mogna. Än en gång har repetition varit vägen till framtiden och jag är
tryggare än någonsin i det jag lärt mig under 20 år. Samtidigt inser jag
hur oändligt mycket jag har kvar att slipa på, upptäcka och utveckla.
Min resa från elev till instruktör har format mig på så många sätt. Den
har lärt mig disciplin och tålamod och att karate handlar om så mycket
mer än vad man presterar i dojon.
Tack vare Conny Shihans och Sensei Emmas kunskap, erfarenhet och
tålamod har Gojukai karate do med åren utvecklats till ett sätt för mig att se på livet. Numera försöker jag ta mig an träningspassen som en chans att bli en lite bättre version av mig själv, både som karateka och som människa. Den resan kommer aldrig ta slut.
Vi fick också se en liten uppvisning i kata och kumite av våra högre graderade barn och passade då på att ta en fika-paus.
