25 års träning och 48 SM-guld, motionstränande från 6 år till 67!  Läs Conny Shihans berättelse om hur allt började.

Gojukai Seinan Karateklubb firar 25-årsjubiléum 2011. Här berättar grundaren Conny Helgesson Ferm 7 dan, Kyoshi Shihan, om hur hans liv med Karate-do startade och vad det betytt för honom.

Frågorna kommer från våra klubbmedlemmar och har saxats ihop av Emma som håller i pennan.

 

 

Hur började det?

–         Vid vilken ålder började Shihan träna Karate-do? Varför blev det just Karate-do?

–         Året var 1970 och jag var 17 år. Jag hade kompisar som tränade och pratade om det hela tiden. Jag sökte efter en klubb i närheten och hittade Budo Kwai (Wado Ryu) i Alvik. Första gången jag tittade på en träning med människor i gi visade det sig senare att det var ju-jutsu, efter en halvtimme kom det nämligen upp folk från källarplanet och sa att de tränat karate där nere.

–         Var växte Shihan upp? Var du aktiv med andra idrotter, vad hade du för andra intressen?

–         Jag växte upp i Hässelby Strand. Det organiserade idrottandet var lite fotboll och lite ishockey. Några matcher i bandy var jag också med på. Men mest var det spontanidrott, man träffades och sparkade boll eller tränade slagskott eller vad vi hade lust med. Förutom det hade jag moppe när det var aktuellt och motorcykel sedan som var ett stort intresse.

–         Hur kom det sig att Shihan bytte stil från Wado Ryu? När kom Goju Kai in i bilden?

–         Hos Budo Kwai fanns en gästinstruktör som kom från Goju Ryu och senare startade en egen klubb i Hässelby. I början tränade jag på både ställena men sedan blev det den klubb som låg närmast där jag bodde. 1973 kom Hanshi Ingo De Jong till Sverige första gången och hälsade på i klubben. Ungefär 1973-74 slutade tränaren att driva vår klubb och vi högre graderade fick köra klubben själva. Det här innebar att jag tidigt fick prova på instruktörsrollen. 1975 kom Hanshi tillbaka till Sverige och eftersom klubben behövde en tränare passade det väldigt bra att han tog huvudansvaret.

 

–         Hur skiljer sig dagens träning från det ni gjorde på 70 och 80-talen?

–         Det var definitivt mera fysträning, armhävningar, sit-ups osv. I början hade man heller inte handskydd och tandskydd på tävlingarna – men susp hade alla, varje träning! När sedan handskydden kom var de väldigt tunna…

–         Hur har instruerandet påverkat Shihans eget karateutövande?

–         Jag har blivit tvungen att tänka över varje detalj för att kunna förklara ordentligt. Eftersom jag ska kunna visa olika övningar måste jag också vara i ständig träning själv. Sedan måste man kunna planera och variera träningen. Att träna med Hanshi och Saiko Shihan, men även med instruktörer från andra stilar gör att jag ständigt utvecklar min egen karate men inspirerar också till nya tankar om träning.

 

–         När dömde du din första karatetävling?

–         Jag började som kumitedomare i början av 80-talet. När kata blev mera etablerad som tävlingsform i slutet av samma årtionde började jag även döma kata. Hela tiden dömde jag parallellt med mitt tävlande. 1994-99 var jag också internationell domare. Det mest givande med att vara domare är att man lär sig mer om andra stilar – ja, om karate helt enkelt.

–         Vilket är Shihans största ögonblick hittills under karriären inom Karate –Do?

–         Tävlingsmässigt så kommer jag att tänka på EM i Göteborg 1982 när jag knappt hade tagit medalj på SM och ändå kom sexa där. 1984 kom jag 7:a på VM (på den tiden gick åtta tävlande till final och gjorde där en kata som poängsattes) vilket gjorde att jag blev inbjuden till World Games i London 1985 där bara de åtta bästa i världen fick tävla. World Games var som OS för icke-olympiska idrotter och där kom jag 4:a. 1986 kom jag 5:a på VM i Sydney… Att jag vunnit Gojukai-EM i kata två gånger är också fina minnen – det är svårt att rangordna det här.

–         Tycker du att fler borde prova att tävla? Även motionärer?

–         Det är bara positivt att prova. Man får veta hur man levererar under press och om man kan hålla det totala fokus som krävs. I en katatävling har du bara en chans att visa din kata – gör du ett misstag vinner du inte, det är som ett kvalitetstest. Däremot ska träningen inte endast vara till för tävlandet – då missar man poängen, tävling är bara en del av karaten. 

 

Klubben

 

–         Vad skiljer Gojukai Seinan KK från andra klubbar?

–         Det kan jag inte veta. Det enda jag vet är att vi har en väldigt hög andel flickor och kvinnor i klubben jämfört med många andra klubbar. 

–         Vad tror Shihan att det beror på att klubben har så många ”seniorer”, alltså medlemmar runt 40 och 50 år?

–         Klubbens motto är ”Karate för alla”, så det är ju roligt om vi lever upp till det. Kanske spelar våra åldersblandade grupper in, vi håller inte ungdomarna för sig utan alla tränar tillsammans vilket är roligare för alla. Men samtidigt ska sägas att majoriteten av våra medlemmar är barn.

–         Vad är det som gör att det just nu går så bra för klubben (som stängt intaget för juniorer i alla grupper denna termin)?

–         Jag tror och hoppas att det beror på att vi är flexibla, försöker utvärdera och förändra verksamheten kontinuerligt. Några exempel är Kids-gruppen för 6 och 7-åringar och vår populära föräldra/barn-träning som vi startat på senare år. Vi har ju också haft en stabil och seriös verksamhet under så många år med många duktiga instruktörer och assistenter.

 

–         Vad är det i själva instruerandet som ger kraft och energi?

–         Att se människor utvecklas och göra framsteg.

–         Vad är det som Shihan i första hand önskar förmedla till sina elever?

–         Att man aldrig ska ge upp. Både i karaten och i övriga livet möter man svårigheter och hinder som man övervinner om man kämpar på och inte ger upp. Den här förmågan passar bra att öva upp i dojon. 

–         Vilken klubbanda önskar Shihan att medlemmarna ska känna i klubben?

–         Att vi hör ihop i klubben (och större sett inom vår organisation Goju Kai). Vi ska alla oavsett ålder, grad osv. glädjas åt varandras framsteg och hjälpa varandra när det behövs. Jag blir glad när människor som gästtränat hos oss talar om att de känner sig välkomna och berömmer vår goda stämning.

–         Vad tänker Shihan om att träna olika budoarter samtidigt?

–         Jag anser att huvudfokus måste ligga på en budoart, som man anammar helhjärtat. Därmed inte sagt att olika budoarter inte kan korsbefrukta varandra. Men jag tror inte att någon i dag har den tiden och engagemanget som det krävs för att verkligen tränga in i två olika arter parallellt. Vad gäller karatestilar så har ju olika stilar olika kihon så det finns ingen anledning att träna två olika samtidigt. Att gästträna om man studerar eller arbetar i en annan stad tillfälligt är en sak, men åter igen – för att tränga in på djupet krävs helhjärtat engagemang. Så många år som jag tränat är jag ju på inget sätt färdig med min stil, där finns nog att jobba med för hela livet.

–         Vad är det som gjort att Shihan orkat behålla sin glöd för karaten trots tröga lärjungar och tuffa ekonomiska omständigheter som tränare?

–         Även ”tröga lärjungar” gör ju framsteg… Jag tappar inte glöden eftersom karaten är en naturlig del av mitt liv, åt den har jag ägnat två tredjedelar av mitt liv.

–         Hur kommer karaten att utvecklas för att anpassas till nutidens människor utan att för den skull ”urvattnas”?

–         Det kanske är så att karaten är så populär just därför att den behållit sin traditionella kärna och inte urvattnats. Inom Goju Kai gör naturligtvis Saiko Shihan mycket för att utveckla träningsmetoder och välkomna nya idéer. Det växer också fram nya klubbar med nya instruktörer så karaten utvecklas förstås hela tiden… Läs gärna om vad Saiko Shihan kallar ”robotkarate” på hemsidan under ”Intervjuer”.

–         Hur ser Shihan på klubbens framtid och utveckling?

–         Jag hoppas att vi kan behålla vår fantastiska mix av medlemmar i olika åldrar och med olika erfarenheter. Förhoppningsvis kommer också ännu fler medlemmar att engagera sig som instruktörer för att dela med sig av sin kunskap. Vem vet, om ett år kanske vi har helt nya idéer – det viktiga är att det är en levande klubb och en levande gemenskap.

–         Hur ser den perfekta eleven ut? Vi som tränar strävar ju ständigt mot detta mål.

–         Alla elever är ju olika och har olika förutsättningar. Den perfekta eleven för mig är den som aldrig ger upp utan fortsätter träna år efter år i både med och motgång. 

 

Personligt

–         Vem är Shihans förebild inom karaten?

–         Min lärare Hanshi De Jong som nått pensionsåldern men fortfarande tränar varje dag, hans glöd är inspirerande. Naturligtvis också Saiko Shihan som ständigt kommer med nya uppslag och utmaningar för oss högre graderade instruktörer och håller oss igång.

–         Vilken sida, Go eller Ju, har betytt mest för Shihan?

–         I olika perioder av livet har de betonats olika. I ungdomen var det mera Go, men efter några år förstår man båda sidors betydelse bättre och med ålderns rätt lägger jag mera fokus på Ju i min träning nu för tiden. Jag fokuserar mera på andning och den mjuka aspekten.

–         Har Shihan något slutmål eller vision inom karate-do?

–         Nej, det finns inget slutmål. Det är verkligen vägen, Do, som är det viktiga.

–         Känner Shihan att du fått försaka mycket annat för att nå dit du är i dag?

–         Karaten har gett mig så mycket så det är svårt att säga. Jag kan ju inte veta hur mitt liv skulle ha sett ut utan karaten.

–         Om Shihan inte vigt sitt liv år karate, vad skulle du kunnat ägna dig åt istället?

–         Då skulle jag ha lärt mig spela gitarr!

–         När Shihan inte tränar, vad gör du helst då?

–         Jag gillar att vara ute i naturen med familjen. Hemma lyssnar jag gärna på musik, mest blues och rock från 60 och 70-talet.

–         Vilken är Shihans favoritkaka?

–         Äppelkaka, gärna med massor av vaniljsås.

–         Hur ser Shihan på de kommande 25 åren, både personligt och för klubben?

–         Jag är där jag vill vara. Nu försöker jag ta livet som det kommer.

–         Efter alla frågor, är det något vi missat?

–         Jag vill gärna tillägga en kvalité i karaten som jag uppskattar. Att vi alla är lika och likvärdiga i dojon. En 15-årig studerande tränar med en medelålders verkställande direktör, en lärarinna och en konstnär. Alla i karategi utan yttre attribut, i dojon möts vi med tomma händer.

–         Tack för din tid Shihan, vi ser fram emot nästa 25 år tillsammans!