Sensei Olle Svensson

Min Ibuki

Min Ibuki  började på ett dramatiskt sätt redan vid födseln då jag föddes med stämbandsförlamning i bägge stämbanden. Dock med tur i oturen så finns det lite rörlighet på det ena vilket gör att jag kan tala. Att jag sedan har problem med att andas, hosta och svälja har jag förstått. Men då jag ej har upplevt något annat så lider jag nog ej av det.

Mitt intresse för kampsport började i tonåren efter ha läst Muhammad Ali ”The Greatest”.

Jag imponerades då av den otroliga träningsvilja som beskrevs.

Min Karate började 1977, då i gymnasiet i någon form av eget val.  Den som höll i detta var Bosse Grylling som då tränande Gojukai och dessutom var en bra fighter. Detta ledde mig in på att riva av en lapp på en ”reklamaffisch” med en hoppspark av Hanshi Ingo de Jong (då 3:e dan). Ringde numret… Tog alla trappor upp till Alviksskolans ”dojo” som bara det var en bedrift.  Året var 1978 och jag hade börjat på riktigt.

Ganska snart förstod man att detta var mer än en sport. På Hanshi kunde man se att det var en livsstil, ett sätt att leva. Man förstod även snart att vikten av att andas rätt var av betydelse. Vi tränade då och då Kata Sanchin och Tensho utan ovandelen av karate-gi. Då fick man förståelse för att man skulle andas med den nedre delen av magen (Hara) och att magen skulle puta ut när man andades in. Många av styrketränande ungdomar tänkte nog precis tvärtom. Vi fick även då lära oss att ”ladda” med syre för att sedan hitta kraften i det som kommer ut vilket kan vara både Go och Ju.

Karate = Vördnad

Efter den sedvanliga morgonlöpningen (läger Vilsta ca år 1980) som avslutades med en spurt uppför Vilstas skidbacke, ca 200 m lång, kom jag flämtande upp som absolut sista karateka. Så fick jag höra ”Verkligen bra Olle!!” (kommentar av Hanshi).

Detta var även min första kontakt med Saiko Shihan Goshi Yamaguchi. Efter löpningen uppför backen så hade vi lite andningsövningar. Saiko Shihan avbröt allt tvärt. Solen gick då upp över krönet och på ”karatemanér” så vände han sig mot solen och bugade ”Uss”.  Den vördnaden har på något sätt följt med mig. Otroligt fint gjort. Mitt liv hade inte varit mycket utan solens  värme.

Efter att ha erövrat brunt bälte så bävade man lite för det vi kallade ”brunbältes-matchen”. Så under en onsdagsträning var det dags. ”Olle, du och jag kan köra,” sa Hanshi. Vet inte hur länge den höll på men jag var helt slut, färdig och mörbultad om jag säger det på ett fint sätt. Men det är den fighten som jag kommer ihåg bäst. Jag kan fortfarande idag tänka på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda och bättre. Samma sak ”Hanshi, verkligen bra Olle” fastän man mest legat på golvet och känt sig som en ”skurtrasa”.  Conny Shihan kom fram efter fighten, höll mig hårt i armen och frågade om allt var ok. Det är detta som verkligen är Gojukai. Utbildning, kamratskap och vördnad.

Jag känner mig verkligen otroligt privilegierad att fått uppleva mina första karate-år med Hanshi Ingo de Jong, Shihan Conny Ferm, Shihan Marika, Shihan Johan Lundkvist m.fl. Ett stort tack!

När jag efter nästan ett 20 år långt uppehåll såg just dessa personer leva kvar inom Gojukai  så blev jag otroligt  imponerad. Alla var ju oförskämt vältränade och otroligt engagerade. Tack Conny Shihan för att du ”pushade” mig för att börja ”gubbträna”.

Min egen karate-Ibuki fortsatte sent i livet eller rättare sagt när jag gjorde comeback vid 45 års ålder. Jag förstod vidden av att andas rätt. Men jag var tvungen att hitta mitt sätt. Att få rätt rytm i kata Sanshin och Tensho är svårt oavsett, men där känner jag att jag hittat rätt. Likaså i enkla kombinationer med ett slag en spark etc. där hinner jag få ner syret och ut. Om man tar som ett exempel kata Sanseiru i Seido-ho (andas in genom näsan och ut genom näsan) så blir det genast mycket svårare. Ibland behöver jag ta in luft på flera ställen. I Go-ho (snabbt tempo, andas in genom näsan och ut genom munnen) blir det ofta för snabbt och jag hoppar över att andas ibland. I Goju-ho (vanlig andning) så blir känslan oftast rätt, men oftast handlar det om att pausa för att hinna andas – då blir det precis som i vanliga livet fast de flesta gör det nog för sällan där. En stor eloge till Sensei Emma som hämtar nya Ibuki-övningar från Japan.

Tack till Gojukai.

Tack till Gojukai Seinan Karateklubb.

Tack till Conny Shihan och Sensei Emma för all inspiration ni ger.

Tack till alla klubbmedlemmar. Ni betyder mer än ni tror.

Vördnadsfullt

Olle Svensson

2023