Den här gången lär vi känna kompisarna Ellen Eriksson och Alexandra Walander lite bättre. Eftersom de tränar mycket och dessutom undervisar barnen är de nog välkända ansikten för de flesta klubbmedlemmar – men hur kommer det sig att de lägger all denna tid på karate?

– Tack för att ni tar er tid att vara ”Profiler” på Gojukai Seinans hemsida – men hur hittade ni klubben från början och hur länge har ni tränat med oss?

Alexandra (A) – Jag började träna för fem år sedan. Ellen hade redan tränat ett par år men det var främst för att jag ville träna med min dotter Nova på barn/föräldra-träningen som jag började i klubben.

Ellen (E) – Jag började i januari 2011 och hittade till klubben gjorde jag genom att jag såg en lapp på en promenad i Aspuddsparken. Jag gick på en träning och var fast direkt!

– Har ni tränat någon kampart tidigare?

E – Nej, men kampsporter har alltid legat mig varmt om hjärtat.

A – Jag hade inte tränat kamsport heller förut, men föll också för karaten direkt!

E – Jag kände också att jag trivdes och kände mig välkommen. Jag började träna för att jag behövde få in lite egentid och personlig utveckling, med tiden märkte jag att karaten gav och ger mig så mycket, så nu går det inte att vara utan min karate-träning.

– Ni lägger ju båda två många timmar i dojon varje vecka, vad är det som är så roligt med karate-träning?

A – Det roligaste med karaten är att man lär sig alltid något nytt och man utvecklas ständigt. Även om man slår samma slag eller sparkar samma spark om och om igen så utvecklas man och blir förvånad över hur mycket bättre och bättre sparken blir år efter år. Man får också en enorm kroppskännedom.

E – Ja, det roligaste är att det är så varierande, inte ett pass som är det andra likt, även att vi nöter mycket av samma tekniker.

A – Sen är det härligt med alla klubbkompisar som man träffar. Jag tränar många pass i veckan och efter fem år har jag aldrig tvekat att gå till ett karatepass.

– Men det är ju svårt också, eller hur, med många utmaningar?

E – Ja, karaten ger också flera olika utmaningar, framför allt inför varje ny gradering känner jag mig som en nybörjare, men belöningen är enorm när man tagit sig till nästa steg i sin utveckling, man känner att man utvecklats både mentalt och fysiskt.

A – En utmaning är också att ha tålamod med sin egen utveckling, reflektera över varje träningspass; vad jag lärde mig idag och vad jag kan utveckla och göra bättre nästa pass.

E – Sedan har vi utmaningen med att få ihop tiden till att träna, när man har familj och två barn är det mycket man ska hinna med, men med planering och rutiner går allt.

– Ja, vi har ju ett liv utanför träningen också, vad tycker ni att man lär sig som man kan ha nytta av i livet utanför dojon?

E – Karaten bidrar med så mycket i mitt privatliv. Den ger mig kraft, självförtroende, självkänsla, disciplin och struktur, den får mig att känna tillhörighet och en mental styrka. Karaten lär mig också tålamod och den hjälper mig att vara i nuet.

A – Jag håller med, att vara här och nu och närvarande. Hålla ett fokus och ha tålamod. Jag har gjort livsförändringar sen jag började träna karate och det är främst att prioritera vad som är viktigt och var jag vill lägga min tid och energi på.

– Att undervisa tycker många är klurigt. Vilka tips har ni som undervisat mycket?

A – Jag tror främst att man måste se vilken grupp man undervisar. Speciellt barngrupperna. Vissa barn behöver hjälp med att hitta sitt fokus och då måste man lägga upp det så dessa barn också hänger med. Sen tror jag att man måste tro på sig själv, våga variera och framför allt prata tydligt och med självförtroende i rösten.

E – Jag undervisar framförallt vår Kids-grupp, 6 och 7-åringar. När jag tränar barn i den åldern tycker jag att det är viktigt att ha ett tydligt upplägg av träningen, vara närvarande och tydlig, prata och visa så att alla förstår. Jag vill att alla ska känna att dom är viktiga. Jag tycker om att blanda karate med lekar, stafetter, det gäller att inte göra en och samma sak för länge, då tröttnar barnen. Det är också viktigt att vara trygg ha struktur och regler så att barnen vet vad som förväntas.

A – Att undervisa kontinuerligt ger ju också en bra grund för att känna sig mer säker förstås.

– Har ni något långsiktigt mål med er karateträning?

A – Ja, jag har bara långsiktigt mål för jag tror jag kommer träna karate hela livet. Jag blir såklart otroligt imponerad över vår Shihan som har tränat karate i femtio år och har en enorm kunskap. Jag började ju senare i livet och blir även inspirerad av vår äldsta medlem Heléne som är 78 år och tränar fortfarande.

E – Jag hoppas kunna bidra till att bli en bra tränare även till de äldre ungdomarna. Barn och ungdomar behöver oss vuxna och jag älskar att finnas där för dom. Om jag kan bidra med disciplin, trygghet och struktur och mycket rolig träning så är jag väldigt tacksam. Och självklart vill jag utvecklas personligen, jag älskar att slipa på detaljnivå och vill absolut kunna ta mitt svarta bälte.

A – Ja, det hade varit otroligt häftigt att ta sig hela vägen till Shodan, så det är klart att det är ett långsiktigt mål för mig också. Att utvecklas hela tiden så länge jag tränar är ett annat långsiktigt mål.

– Vad arbetar ni med utanför dojon?

E – Jag är medgrundare till och driver en frisörsalong och ett produktvarumärke.

A – Jag är delägare i en frisörsalong i Stockholm där jag också jobbar.

– Och vad gör ni helst när ni är lediga från både arbete och träning?

E & A – Vi hänger med våra familjer!

A – Tar en långpromenad kanske eller klinkar på mitt piano.

E – Jag älskar också att läsa Magazine, mode och inredning.

A – Och laga god mat med vänner och familj och ett litet glas rött till det…

– Alltihop låter riktigt trevligt och avkopplande, men om vi nu tar oss tillbaka till dojon, har ni något speciellt karate-ögonblick som ni minns och vill dela med er av?

A – Mitt första aha-ögonblick i karaten var när jag kände min första kimé – när jag kände ett stopp i mitt slag i hela kroppen. Jag var helt överlycklig. Nu när jag har tränat ett par år och börjar få kontakt med andningen blir det nya aha-upplevelser. Det är det som är det häftiga med karaten. Alltid nya aha-upplevelser!

E – Karate i sig är en aha-upplevelse för mig! Men ett otroligt fint minne är när jag i somras var i Ungern tillsammans med min 11-åriga dotter Agnes, Alexandra – som är min bästa vän – och min guddotter Nova på internationella Gojukai´s karate-läger. Det är fantastiskt kul att alla tränar och vi får dela detta tillsammans. Att båda Agnes och Nova tog silver samtidigt under Gojukai-EM var otroligt roligt! Ett väldigt fint karate-minne.

– Jag hoppas att ni fortsätter samla på er aha-upplevelser och fina minnen genom karaten! Stort tack Ellen och Alexandra för att ni tog er tid att berätta om er karate-resa. Jag hoppas och att den tar er vidare till det svarta bältet och sedan fortsätter långt, långt efter det.

/Emma