Sempai Olle har en tudelad Karate-karriär – läs mera om gamla minnen och nya insikter!

– Hur kom det sig att Sempai började träna Karate-do och vilket år hände det?

– Min första kontakt med karate var 1977. Det var i gymnasiet som en kille vid namn Bosse Gylling hade ämnet ”fritt val” och då tränade karate. Jag hängde av en slump med min kompis som gick i samma klass som Bosse. På dessa träningar var det bara tränaren min kompis och jag.

– Hur hittade Sempai till just Gojukai?

– Jag blev ju taggad att fortsätta. Så i början av 1978 rev jag av en lapp på en affisch på en anslagstavla. När jag ringde var det Hanshi De Jong som svarade. Jag lyckades ta mig upp för alla trappor till Alviksskolan och till Dojon. Jag hade faktiskt vissa problem att hålla mig kvar i klubben då Hanshi tyckte att jag måste ha läkarintyg med mig nästa gång (alla vet ju hur jag låter). Hur som helst lyckades hålla mig kvar utan läkarintyg. Så jag började alltså träna Gojukai 1978.

– Var hölls träningen då?

– Vi hade då träning i Alvik 3 ggr i veckan och Jakobsberg 3 ggr i veckan. Så under åren 1978-1985 tränade jag mycket.

– Sempai hade ett uppehåll, hur många år var det?

– Jag tror det var under 1985 som jag slutade träna karate ”nästan” helt. Min fru Åse som jag träffade 1987 har många gånger undrat vad jag gör när jag kör blockeringar eller tänder lampan med en snärt av uraken. Så känslan i rörelserna betyder väldigt mycket och sitter uppenbarligen kvar långt, långt efteråt.

– Vad var det som lockade Dig tillbaka till träningen?

– Min yngsta son Isak började träna Karate i Goju Kai Alvik vid 9 års ålder. Så jag hittade tillbaka till klubben i och med detta och blev otroligt imponerad av Hanshi, Conny Shihan och Johan Shihan. De kunde ju komma upp med benen trots ”ålder”, men framför allt den utveckling de gjort för karaten under alla dessa år.

– Hur kom det sig att Sempai började träna i Seinan KK?

– Seinan KK kändes helt rätt att börja om i då dagträningen ligger i närheten av mitt jobb. När jag började träna i karate på ”gamla dar ” så sa jag till mig själv: ”Håll det på rätt nivå nu, träna max 2 ggr karate i veckan.” Men det dröjde ju inte så länge innan blev det måndagar och fredagar också. Tänk att nu har man kört i 12 år till efter 30 års uppehåll!

– Vad är det som gör att Du ger så mycket tid till karate-träning? Det är ju en prioritering.

– Jag känner att jag utvecklas hela tiden. Och kanske mer att jag prioriterar in något än bort något. Den sociala biten känns också viktigt. Att träna individuellt i en grupp passar mig utmärkt.

– Ger karate-träningen något Sempai har nytta av i vardagslivet utanför dojon?

– Absolut. Som arbetsgivare och chef för ett medelstort företag så har man alltid beslut att fatta, gällande personal, kunder, inriktning etc. Det är som att träna barn ibland ”kort och resolut” andra stunder öppen och lyhörd. Karaten hjälper helt klart.

– Har Du något mer exempel?

– Vi har ju så klart femkampen på midsommarafton – klar fördel med bra fysik (speciellt när det är jag som väljer grenar).

– Som svart-bälte är det ju naturligt att undervisa en hel del, både barn och vuxna. Har Du några tips till mer ovana instruktörer?

– Ett bra tips när man håller i träningen är: Försök att få ihop ett pass som du kan bra.
Kör det många gånger så att du kan det riktigt bra. Sedan kan man försöka ändra och göra nytt i passen. Tänk inte att eleverna tycker det är tråkigt med samma pass hela tiden. ( Du håller ju inte i träningen varje gång).

– Vad har Du själv fått ut av att undervisa?

– När man undervisar andra så måste man börja ”tänka” karate. Man lär sig att förstå framförallt teknikerna bättre.

– Sempai har också provat på tävling. Vi har bildbevis redan från 1979!

– Ja, men min första ”riktiga” tävling var 1981 (Täby Open) sedan dess har det blivit ett antal tävlingar i både Kumite och Kata.

– Det jag kommer ihåg bäst är den hårda träningen inför Yamada Cup i Tyskland. Helgen innan tävlingen skulle vi dessutom ”toppa” så 2 dagar med 8 timmar tuff
kumiteträning i Eskilstuna Dojon. Och vad händer! Väl hemma på söndagskvällen så kände jag mig lite risig… eller rättare sagt 40,5 graders feber. Så det blev ingen resa för mig.

– Är tävla något Du kan tänka Dig att göra igen?

– Javisst, att tävla är bra. Även vi 57 års ålder så får man ut mycket av tävlingar, och man är precis lika nervös som när man var 6, 17 eller 25 år.

– Sempai har också besökt både Europas Hombu Dojo i Eskilstuna och tränat med bland andra Hanshi De Jong, samt besökt våra Europeiska träningsläger under ledning av Saiko Shihan Yamaguchi. Finns det några speciella stunder under dessa läger som Du minns och värdesätter lite extra? Berätta!

– Eskilstuna Hombu Dojo har jag sovit i många gånger. En rolig episod var när Sifu Louis Linn från Stockholm Wushu Akademi var på besök. Av någon anledning var jag rätt otränad. Och vi gjorde inget annat än att ligg ner på golvet och försöka göra ett svep för att i nästa sekund försöka göra en hoppspark 2 meter upp. Jag sov gott efter det lägret kan jag säga.

Mitt första Internationella läger var i Vilsta utanför Eskilstuna. På morgonen sprang vi alltid några kilometer för att avsluta med att springa uppför en skidbacke. Väl på toppen så körde vi lite andningsövningar med Saiko Shihan. När då morgonsolen tittade över krönet så stannade Saiko Shihan upp alla övningar och alla fick hälsa på solen. WOW! tänker jag än idag – solen och jorden är ju något som vi verkligen skall vörda. Andra oförglömliga minnen är ju när vi alla sjöng ”Vem kan segla för utan vind” för Saiko Shihan. Till och med så bra så vi fick sjunga den en gång till och dessutom skriva ner texten.

– Hur tycker Du att träningen har förändrats under åren?

– Totalt har jag besökt 4 st. internationella läger. Och fokusen har ändrats en hel del, mycket mer teknik. Kanske inte så konstigt då Gojukai blivit så stort internationellt med många länder och utövare i alla åldrar.

– Vad arbetar Sempai med utanför dojon? Vad tycker Du om att göra när Du inte arbetar eller tränar karate?

– Jag är egen företagare inom IT-branschen sedan 1986. Så mycket tid läggs ner där.

En stor passion är annars utförsåkning, jag försöker alltid hinna med en eller ett par veckor om året.
Natur, rytm, och rörelse i ett. Och får man hälsa på solen vid dessa tillfällen så mår man bäst!

– Tack för att Du tog Dig tid Sempai Olle! Vi hoppas att det inte blir fler avbrott i karate-karriären utan att Du hittat hem och stannar hos oss!

/Vid tangentbordet
Emma