Här får Du chansen att lära känna våra klubbmedlemmar lite bättre. Denna gång vår tävlande instruktör Sempai Elena.

– Hej Sempai Elena, kul att du vill dela med dig lite om ditt karateliv. Vi börjar från början: Hur länge har du tränat karate?

– Jag har tränat i 11 år ungefär.

 

 

– Varför började du träna just karate? Varför just Gojukai Seinan Karateklubb?

– Jag var 15 år och ganska otränad och tyckte det vore häftigt att kunna säga att man tränar karate. På den tiden bodde jag hos föräldrarna i Sätra och då var Aspudden/Brännkyrkahallen närmast helt enkelt.

 

– Du graderade till Shodan år 2014 (med Sempai Susanne som partner), vad är det som motiverat dig att fortsätta träna år efter år?

– Jag har alltid tränat karate för att det är roligt. Och det är fortfarande roligt efter 11 år, vilket gör det lätt att gå till träningen. Sedan hade jag ju just Shodan som ett mål sedan många år tillbaka så det var bara att jobba mot det.

 

 

– Vad tycker du är roligast med karate?

– Det är lite olika. En sak är att man kan träna (och tävla) oavsett ålder och att man aldrig blir fullärd egentligen. Annars varierar det, ibland är kata superkul, ibland blir det mycket bunkai. Adrenalinkicken man får efter en kumitematch är också något som inte går att jämföra med något annat.

 

– Vad är den största utmaningen med träningen?

– Att hålla sig skadefri, det är ju tråkigt att inte kunna träna…

 

– Du tävlar också från och till i både kata och kumite, vad är det mest givande med tävling?

– Tävling kan ofta fungera som ett bra mål att jobba mot och en motivationshöjare. Men jag tycker nästan det roligaste med tävling är tävlingsträningen inför, då man får möjlighet att verkligen nöta på sin kata och/eller kumite.

 

 

 

 

– Är det något du kan rekommendera andra att prova, även motionstränande?

– Absolut. Det är en jättebra erfarenhet att få gå upp på matta och kunna prestera inför publik. Man kan vara jättebra på träningen men det är inte alla som kan få fram det även på tävling. Dessutom är det ett bra tillfälle att förbättra sin kata eller kumite då man får träna extra mycket på dessa moment.

 

– Vad arbetar du med till vardags?

– Jag är sjukgymnast och jobbar just nu på en privat mottagning och åker hem till patienter som inte kan ta sig till oss. Det är patienter i olika åldrar med allt från neurologiska tillstånd till brutna ben.

 

– Att studera till sjukgymnast är ju krävande, har du hunnit med något annat också?

– Jag är licensierad personlig tränare och träningsinstruktör. Jag har även gått lite tejpkurser och andra idrottsmedicinska kurser samt lite blandat inom neurologisk sjukgymnastik och även lite kost.

 

– Du har undervisat barn i klubben många år, har du några tankar kring det eller undervisningstips till andra instruktörer?

– Jag tycker det kan vara väldigt givande att undervisa barn och framförallt se deras utveckling. Det är lätt att träna barn som är motiverade och vill vara på träningen. Däremot är det en utmaning att lyckas motivera barn som inte riktigt vill vara där, som kanske är där p g a att deras föräldrar tvingar dem.

 

 

 

– Har du några tips till barnen som vill börja träna i vår klubb – vad tror du är största utmaningen?

– Ge inte upp. Vill man bli duktig på något får man jobba för det, det är inget som sker på ett år eller två. Men det är desto mer värt det i efterhand.

 

– Är det något speciellt du fastnat för i teorin/karatehistorien eller någon speciell Sensei som betytt lite extra för dig?

– Jag är enormt imponerad av vår Shihan som efter så många år fortfarande har tålamod och vilja att undervisa alla från nybörjare till elittränande och upprepa samma saker år efter år. Sempai Anna Hellström som tävlade i kata för vår klubb för många år sen är en annan förebild, jag lärde mig mycket om kata av henne. Hon är supertuff.

 

 

 

– Vad tycker du om att göra när du inte tränar karate eller jobbar?

– Då är jag nog på gymmet, marklyft är en favorit just nu. Utöver det blir det inte mycket fritid över men då försöker jag vara social med mina vänner. Jag äger inte ens en tv för jag har aldrig tid att titta på den ändå.

 

– Tack för din tid Sempai! Vi hoppas på många skadefria, utvecklande och roliga år i klubben fram över!

 

 

/Emma