Torsten har tränat karate i 24 år. Här berättar han om den oväntade vändning hans karate-liv tog.

Det är ett roligt initiativ att uppmana oss att presentera roliga karatehändelser.

Då jag har tränat karate rätt så länge har jag hunnit vara med om många roliga händelser men det jag skall berätta om har en särskild tyngd som jag gärna vill dela med mig av.

Jag är konstnär, 62 år gammal och har tränat karate sedan 1989. Under hela min uppväxt har jag varit fullständigt ointresserad av allt vad sport och idrott är men när jag var 38 bestämde jag mig att försöka hålla mig i form. Jag avskydde egentligen all träning som att jogga och simma.

Karate hade jag bara diffust begrepp om att det var ” väldigt hårt” och jag trodde det var mest för machotyper med trist attityd, kort sagt; jag hade rätt låga förväntningar på de utövande. Egentligen var det mitt intresse för japansk konst och film som drev mig, samt att skulle jag nu träna så varför inte något som var fysiskt ansträngande? Jag var stel som en byrå och jag tror knappt jag kunde slå kullerbytta när jag började, men ack så fel jag hade i mina föreställningar. Träningen kom att förändra mitt liv. Jag blev en hängiven tränande. Och strax vid 40-årsåldern började jag tävla i kumite. Naturligtvis hade jag inga pretentioner på att göra idrottskarriär. De flesta tävlande var ju betydligt yngre men jag tyckte det var så otroligt roligt och det fantastiska med karaten var att man fick vara med och tävla ifall ens tränare släppte iväg en. Jag for till många tävlingar och åkte ut i första matchen men undan för undan lärde jag mig både om tävlandet och hur jag själv fungerade i pressade situationer och att det gick att påverka med träning.

Jag tränade Shito-ryu och en dag gjorde jag en lustig upptäckt; Vår stilart hade en stor sammandragning i Fort Mayors i Florida och vi genomförde då, så som de flesta stilarter brukar göra, vårt stil-VM. När jag satt där på golvet och såg de andra efter oss tåga in under sina nationsflaggor iförda enhetliga träningsoveraller slog det mig att jag faktiskt också deltog i detta och att jag nu var en sådan där som jag aldrig hade identifierat mig med! Jag började skratta!

Karaten kom att ta väldigt stor tid av mitt liv vid sidan om mitt konstskapande. Jag var med och organiserade många tävlingar och det var så jag för många år sedan lärde känna Conny Shihan och Sensei Emma. Karaten hade inte bara betydelsen av fysisk och mental träning, den fick också stor betydelse för mig i mitt konstutövande då många lärdomar gick direkt att överföra på hur skapandet fungerar. Det som vi i dojon pratar om, som berör utveckling är direkt överförbart i mitt skapande, men i konsten pratar man aldrig om dessa sidor. Karaten är ju en ständig strävan att bemästra, förfina och utveckla tekniker där det aldrig finns ett stadium av ”fullärd”. Detsamma gäller konsten. Under dessa år har jag haft glädjen att träffa många spännande människor och jag har två gånger varit i Japan och tränat och jag har många roliga episoder och märkliga händelser att delge.

2008 tog plötsligt allt en katastrofalt tråkig vändning och jag slutade abrupt.

Jag var väldigt villrådig. Karaten som betytt så mycket var nu över. Jag hade funderingar på att söka mig till något helt annat som Kendo eller Aikido så att jag slapp att jämföra med karaten som jag tyckte var så bra och glädjefylld.

Tiden gick. Jag sörjde verkligen träningen och slutligen bestämde jag mig för att försöka fortsätta med det som jag trots allt ägnat så mycket tid i mitt liv. Jag kände ju till den höga nivån i Gojukai Seinan Karateklubb sedan gammalt. Conny Shihan tog emot mig som elev och jag började träna Goju-ryu.

Jag kunde aldrig drömma om att det skulle vara så svårt att lära en annan stilart! Allt, det som tillsynes är en liten justering, är en annan funktion, en annan rörelse, en annan teknik. Där jag förut börjat en grundkata med vänster ben framåt, börjar jag nu med höger ben bakåt. Hela min kropp, hela mitt medvetande måste börja minnas på annat sätt. Många gånger när jag står åt ett annat håll än resten av klassen har jag tänkt: ”Varför utsätter jag mig för detta!?” Det har varit sååå tungt, så svårt. Förr gjorde jag karatehemsidor, gick på karatetävlingar – sedan brytningen med Shito-ryu 2008 följde jag inte längre med vad som hände på tävlingar, ändringar i tävlingsregler eller sådant som hade med förbundet att göra. Kort sagt, det har varit ett under att jag fått på mig gin. På grund av vad som hände i karaten har jag varit väldigt deppig förstår jag nu när jag ser på det i backspegeln.

Slutligen vände det! Tack vare en stor generositet och förståelse från Conny Shihan och Sensei Emma – från er alla, har karate blivit roligt igen. Den bli mer och mer angelägen igen! Så jag vill tacka er alla!

Detta är faktiskt det roligaste som har hänt mig i karaten, att jag har fått chansen att börja om. Att jag aldrig gav upp!

Torsten Jurell