Att få träna med Saiko Shihan Goshi Yamaguchi i Tokyo hade länge varit en dröm för Emma Helgesson, som skriver:
”När tiden, pengarna och planeringen för en gångs skull samverkade kunde drömmen bli verklighet tre veckor i juli 2002.

Jag och Conny flög från Arlanda den 2:a juli kl 15.55 för att anlända till Tokyo den 3:e kl 14.25. Tokyo välkomnade oss med intensiv hetta (temperaturen var mellan 30 och 35 grader hela tiden) medan vi släpade våra överviktiga resväskor till hotellet. Hotellet var av ryokan-typ, japansk stil, där man sover på madrasser på golvet. Trångt, men rent och billigt. Sent omsider, när vi inkvarterat oss, ringde vi honbu-dojo för att meddela att vi kommit fram.
– Vi väntar på er!, var deras glada tillrop, så att vila första kvällen var uteslutet – vi var ju i Tokyo för att träna…

De första dagarna
Honbu-dojo (”högkvarteret”) var ursprungligen Gogen Yamaguchis dojo och ligger i området Suginami. Honbu-dojo är mycket fin, med ett altare (shinzen) och trägolv, men inte särskilt stor. Saiko Shihan har också träning i ett annat område, Itabashi.
Jag var nervös för att komma första gången till honbu-dojo men Conny var förstås kolugn, han har varit i Tokyo fem gånger tidigare. Vi blev verkligen hjärtligt mottagna och alla var vänliga och hjälpsamma under hela vårt besök.
När vi väl kom igång var tröttheten som bortblåst och det var bara roligt att äntligen vara där! Saiko Shihan höll ett intensivt och omväxlande pass, så trots att jag ibland kände mig som en idiot när jag inte hängde med på för mig nya övningar var det kul och inspirerande.
Efter träningen bjöd Saiko Shihan oss på mat och skjutsade oss till hotellet, vi uppskattade verkligen vänligheten eftersom tröttheten började komma smygande…
Dagen efter var jag helt ur slag. Sömnbrist och vätskebrist, antar jag. Conny, däremot, var pigg som en mört och orienterade sig i området. Vi bodde i Ikebukuro, ett område där Conny bott förut när han varit i Japan så han fann sig väl till rätta.
I varje hörn finns ett matställe och för 50–60 kr blir man rejält mätt. Nudlar kan man äta billigare, vilket gör dem närmast oemotståndliga!

Mera om träningen
Vi tränade vanligtvis två gånger om dagen, en gång själva och en gång i grupp på kvällen när Saiko Shihan undervisade. (Söndag och torsdag var det ingen undervisning, då försökte vi hinna med att se oss om i Tokyo.)
Träningen började kl 19.45 och slutade ungefär kl 22.00. Värmen och den intensiva träningen gjorde att man svettades floder. Eftersom det sällan var någon organiserad vattenpaus drack man lite när man kom åt.
Tack vare de långa passen hann vi med mycket; både grunder, kata och kumite varje gång. Saiko Shihan var alltid med i träningen och det var mycket inspirerande att se honom utöva karate. Det var också mycket lärorikt att se så många elever på en hög nivå, varje gång fick man några nya detaljer.

Saiko Shihan lade stor vikt vid kata Sanchin och kata Tensho som vi övade nästan varje träning. Jag lärde mig mycket om dessa två kator, och även Conny fick en del tips.
Naturligtvis var träningen på högsta nivå. Saiko Shihan har förmågan att inte bara se misstagen utan också förklara på ett sätt som ger en bättre förståelse. På så sätt kan man nästa gång undvika felen själv.
Vanligtvis fick de högst graderade, däribland Conny, visa kata i slutet av träningen och ha all uppmärksamhet från Saiko Shihan som då gav många matnyttiga råd.
Vi tränade också kata med sai (ett gammalt budovapen som liknar en dolk) och om tiden tillåter vill vi gärna fortsätta med detta i träningen hemma.

Okinawa (11 juli – 16 juli)
När jag nu skulle till Japan ville jag självklart besöka karatens hemö Okinawa också. Conny hade inte heller varit där tidigare så när flygbolaget hade ett billigt inrikeserbjudande slog vi till (inte varandra alltså).
Okinawa ligger söderut, mellan Japan och Taiwan. Okinawa var ett självständigt kungadöme fram till 1609 då Satsumaklanen från Japan invaderade. Före dess hade Okinawa ett utvecklat samarbete och handelsutbyte med Kina varifrån grunden till karaten också hämtades.
All karate härstammar från tre ”grundskolor” som härrör ur tre olika byar som nu har flutit ihop till samma stad, Naha. De tre byarna hette Tomari, Shuri och Naha. Det är den sistnämnda som Goju-karate härstammar ifrån.
Saiko Shihan hade förberett sin kontakt på Okinawa, sensei Meitetsu Yagi, att vi var i antågande. Deras organisation Meibukan grundades av Meitetsu Yagis far, Meitoku Yagi, 10:e dan, som för tillfället låg på sjukhus. Meitoku Yagi hade kontakt med Gogen Yamaguchi och även om de inte tränade tillsammans hade de utbyte av att träffas.
Meitoku Yagi var en av Chojun Miyagis elever och blev av dennes familj förärad Miyagis gi och bälte efter hans död.
Sensei Yagis dojo var inte särskilt stor, men trägolvet och utsmyckningen andades tung tradition. Här tränade alla tillsammans, barn och vuxna, nybörjare och avancerade.
Meibukan och Gojukai har valt olika vägar i vårt utövande av gojukarate. Gojukai har låtit karaten utvecklas under åren medan Meibukan bevarar ett helt traditionellt sätt att träna utan förändringar. Detta gör att man kan jämföra olika tiders utövande av karate i två levande traditioner.
Vi fick ”privatundervisning” av sensei Taira Sadayuki, 6:e dan. Det var mycket intressant att bli undervisad av honom i kata och tillämpningar. Han var också ”Punching-champion” på Okinawa. Vi såg en video där han slog sönder brädor med underarmen, 50+ och gjord av stål!
Vi blev väl omhändertagna på Okinawa av sensei Yagi, som visade stor gästfrihet och var mycket vänlig. Vi besökte bl a Matsuyama-parken där det finns ett monument över Miyagi och Higashionna till minne av vad de gjort för karaten och Okinawa (bild t v). Vi hade hoppats på lite sol och bad också, tyvärr blev det bara en dag på beachen eftersom vi lyckats pricka den tyfonrikaste veckan på länge!

Tillbaka i Tokyo och besök i Yugawara
Efter fem dagars bortavaro kändes det bra att träna i honbu-dojo igen. Jag tror att ett och annat hade mognat under tiden, det kändes som om vissa framsteg hade gjorts. På kvällen hade vi ett roligt pass med Saiko Shihan där vi bl a gjorde heikodachi-kumite tre och tre. Har ni inte stött på den övningen tidigare i träningen kommer ni säkert att få prova den efter sommaren!
Conny ville gärna hinna träffa så många som möjligt från japanska Gojukai, tyvärr var tiden lite knapp. Vi hann i alla fall åka till Yugawara (en timme söderut med tåg) och hälsa på Shihan Shigeki Yamada och hans fru Shihan Yasuko Yamada.
Shigeki Shihan guidade oss i de vackra omgivningarna. Efter storstadens hetta och trängsel var det underbart att besöka denna vackra och kuperade kust. De tog också med oss till Samukawa Jinja, ett tempel där vi till och med fick dricka thé med en av prästerna som också gav oss vackra presenter att ta med hem.
Sedan var det dags för träningen… Deras barngrupp (som båda undervisade) bestod av minst 50 barn! Alla hade sin bestämda plats och tränade koncentrerat och under tystnad. Där fanns barn i 7–8-årsåldern som gjorde fantastiskt bra kata. Sonen Kengo Yamada som kom trea på Japanska mästerskapen i kata, hjälpte också till med undervisningen.
Conny hjälpte till med att instruera vuxengruppen när jag tränade. Jag hade tur och fick träna kata med ett tjejlag, jättekul! Vi var båda mycket imponerade av träningen och otroligt inspirerade att komma hem och börja undervisa igen.
Yasuko Shihan (t v) var också en källa till inspiration i tävlings-sammanhang. Hon vann damklassen i kata, 50+, i Japanska mästerskapen för ”masters”, där bara riktigt högt graderade fick deltaga.

Sista träningen i honbu-dojo, sista dagarna i Tokyo
Fredagen den 19:e var tyvärr vår sista träningsdag i Tokyo. Lördagen var en nationell helgdag och därför ingen träning. På dagen fick vi tillsammans med en besökare från Nepal privatlektion med Saiko Shihan som gick igenom alla grunder och yakusoku-kumite mm. Han gav också tips om undervisning av flera nivåer samtidigt och det var mycket givande.
Saiko Shihan ger mycket kunskap och lägger ned stor tid på oss besökare som kommer till Japan. Hem kommer vi inte bara med större kunskap utan också med ännu större respekt och tacksamhet för vår Chefsinstruktör.
På lördagen besökte vi Gogen Yamaguchis grav. Vi lade ned blommor och tände rökelse enligt japansk sed och tog en stund att fundera över hur mycket hans arbete betytt och fortfarande betyder för oss personligen och för så många andra.
De sista dagarna besökte vi några av Tokyos imponerande muséer och tempel. Det fanns mycket kvar att upptäcka när vi reste hem, men vi var ju i Tokyo för att träna och den träningen gav sannerligen resultat!
Nu ska vi gå en kurs i japanska så att vi är ännu bättre förberedda till nästa resa…”

Emma Helgesson