Profilen: Vår mesta mästarinna!

Sempai Anna Hellström har sju raka individuella SM-guld i kata och är fyra gånger Nordisk Mästarinna. Hur kom det sig att hon började träna karate och varför fortsätter hon? Vi frågade henne…

 

 

Du började träna hos Hanshi Shihan i Eskilstuna. Hur gammal var du då och hur kom det sig att du började träna just karate?

Jag började träna i Eskilstuna när jag var nio år gammal. Jag var fascinerad av samurajer och all japansk kultur. Särskilt gillade jag deras kampvilja och hårda disciplin – jag blev helt såld när jag hörde att alla fick lära sig kampsport av något slag, inklusive kvinnor och barn.

När kom du till Stockholm och började träna i Gojukai Seinan KK?

När jag var 23 år flyttade jag till Stockholm. Då började jag träna i Seinan, jag blev varmt mottagen och har aldrig ångrat mig.

När började du täva? Har du tävlat i kumite eller var kata din grej från början?

Jag minns inte riktigt när jag började tävla tyvärr. Men faktum är att jag i början av min tävlingskarriär tyckte bäst om att tävla i kumite. Några år tävlade jag i både kata och kumite men till slut ville Hanshi att jag skulle ägna mer tid år kataträning och inte komma hem till dojon med fler blåtiror. Efter det blev det bara kata.

Du har en fantastisk meritlista med 7 individuella SM-guld och 4 NM-guld. Hur mycket tid lade du ner på träning när du var med i landslaget och hur kunde du hålla motivationen uppe under alla år?

I början av min landslagstid tränade jag ca 10-12 timmar i veckan. Senare, med min dåvarande sambo som också var med i landslaget, ökade jag träningsdosen till ca 14-16 timmar i veckan.

Min motivation var aldrig något problem. Jag strävade ständigt efter den perfekta katan. Det fanns alltid någon del i katan som jag eller min tränare inte var nöjd med. Jag ville känna den där speciella, tillfredställande känslan av en perfekt utförd teknik, så motivation var aldrig ett problem.

Vad är det bästa respektive jobbigaste med att tävla för dig?

Det bästa med att tävla är att få testa sig själv, att se vad all träning och allt slit kan ge för resultat.

Det jobbigaste när jag tävlade intensivt var mina ojämna tävlingsnerver. Tyvärr hittade jag aldrig någon bra metod. Jag tror att jag tappade kanske 25-35% av min kapacitet när jag kom ut på tävlingsmattan. Jag blev min egen värsta fiende på tävlingarna.

Om man bortser från tävlandet, vad har karaten gett dig?

Det uppenbara är väl att hålla sig i form och det rent sociala. Men jag har också lärt mig att prestera under press och det har jag nytta av på jobbet när det gäller att hålla många bollar i luften och ändå leverera 100%.

Vilket är ditt bästa karateminne över huvud taget?

Det är när jag vann NM på hemmaplan, gravid i tredje månaden. Då fick jag för första gången en kram av Hanshi Shihan och han sa: ”Det här är bara början.” Lyckan var total!

Vad gör du helst när du är ledig och inte tränar karate?

Då läser jag helst en bra bok – favoriterna är självklart äventyrsböcker om tappra krigare, samurajer och deras familjers öden i gamla Japan.

Jag älskar också att vara med min dotter – det är nummer ett på min lediga tid.

Senast i mars 2010 vann Sempai Anna sin seniorklass på Katapokalen, så tävlingskarriären är nog inte över än. Det är vi glada för, men roligast är att hon finns kvar i dojon, tränar och delar med sig av sina kunskaper – vilket slöseri om livet med karate var över bara för att hårdsatsningen på tävlandet är det.

/Emma