Bea, Noah och Stuart ger järnet!

Läs mer om våra tre profiler med höga mål!


Familjen Osborne i dojon

Våra tre profiler tränar i barn/föräldragruppen och siktar mot en ljus framtid… eller svart.

Pappa Stuart är en av många seniorer som fått återfall från karateträning i ungdomen.

– När tränade du karate innan du kom till Gojukai Seinan KK, Stuart?

– Jag tränade karate när jag var yngre, 14-18 år,  när jag fortfarande bodde i England.

Har provat att tävla i kumite till och med!  Jag tyckte om kampsport som träningsform väldigt mycket, bra blandning av disciplin och motion.

Karatestilen heter renshinkai (när jag sökte på nätet väcktes gamla minnen http://www.bik.org.uk/renshin.html)

– Har du provat någon annan budoart?

– Jag  har också provat aikido och kendo här i Sverige, i Uppsala.

– Hur hittade ni till vår klubb?

– Vi sökte en klubb i närområdet. Väldigt  många kompisar hade pratat väl om barngrupperna på måndag och torsdag kväll, Gojukai Seinan Karateklubb har bra rykte.

Noah tränade en termin tidigare, men kanske var han för liten för att uppskatta det. När båda barnen blev lite äldre bestämde vi oss för att prova igen tillsammans.

– Hur tyckte du att det var att börja träna igen, Noah?

– Jag var ju liten när jag provade förra gången, men jag trodde att det skulle bli mer kroppskontakt från första dagen. Det var ändå mycket att lära sig och mycket svårare än jag trodde.

– Bea, hur tyckte du att det var att kliva in i dojon då?

– Först visste jag inte om jag skulle börja på karate, men då tänkte jag att man kan väl testa, och redan efter första gången älskade jag det.

– Hur länge har ni tränat i klubben nu?

– Vi har tränat ungefär 2 år i barn/föräldragruppen, Stuart har tränat lite extra under veckorna.

– Vilken grad har ni?

– Alla har gult bälte! 9:e mon och kyu, men det kanske ändras på graderingen i maj…

– Vad är svårast med att träna karate?

– Kata, att komma ihåg alla vändningar och rörelser, tycker Noah.

– Att sluta träningen! Att komma ihåg alla namn på sparkar mm, säger Bea.

– För mig är sparkarna svårast, säger Stuart. Man vill så gärna vara lika rörlig som man var för 20 år sedan. Muskelvärk dagen efter kan också vara svårt…

– Vad tycker ni är roligast med träningen?

– Att träna tillsammans med pappa, säger Noah.

– Allt! Det är annorlunda från alla andra träningsformer och sporter, tycker Bea.

– Vad gillar du bäst, Stuart?

– Jag säger allt. Det är kul att veta att när man kommer in i dojon kan man fokusera på träningen och rensa bort alla andra tankar från dagen. Att träna tillsammans i en grupp är också motiverande.

Det är en sportig familj! Förutom karate tränar barnen tennis och Bea även fotboll. Stuart gillar att jogga när vädret blir varmare och spelar lite innebandy med jobbet.

– Men har ni några speciella mål med karateträningen, eller kör ni på för att det är roligt?

– Jag vill tävla någon gång, säger Bea, och få svart bälte. Annars vill jag få bättre kondition och bara ha roligt!

– Jag kör bara för att det är roligt, och få svart bälte förstås, håller Noah med.

Att gradera vidare ingår även i Stuarts plan.

– Nu, när jag börjar få mer ledig tid vill jag ta träningen så långt som möjligt, säger han.

– Och vad gör ni helst när ni inte tränar karate eller arbetar och går i skolan?

– Är med kompisar och spelar på x-boxen. Eller är ute på sommaren och spela fotboll, säger Noah.

– Bakar och laga mat, sportar och är med kompisar. Spel på i-paden är också kul, tycker Bea.

Stuart gillar att umgås med familj och kompisar, eller syssla med privata datorprojekt.

– Och kolla på fotboll så mycket som möjligt!

Vi håller med om att sport är både kul att delta i och att titta på! Och förhoppningsvis får vi se mycket av familjen i dojon under många år framöver.

Lycka till med träningen!

/Emma

Att stretcha är viktigt!

Action - tagning!