Kategoriarkiv: Uncategorized

ÄNTLIGEN – TERMINSSTART!

Varmt välkomna till Gojukai Seinan KK!

Om du är helt ny har vi gratis provträning, mejla för mera info: seinankk@hotmail.com

STARTDATUM VT 2024:

11/1 Start Aspudden Juniorer & Seniorer

12/1 Start BKH Familjegruppen & Seniorer

15/1 Första måndagen ENDAST Junior-grupp & Seniorer

16/1 Första tisdagen i BKH

22/1 NYBÖRJARGRUPPEN startar i Aspudden

Min uppsats till Sandan

Sensei Per Melander

Min resa från elev till instruktör inom Gojukai karate do


Från nervös nybörjare till att planera och leda träningspass själv. Jag har
tränat Gojukai karate do i 20 år och det har gett mig insikter som
sträcker sig långt bortom karaten.

Av Per Melander


När jag började träna Gojukai karate do för Conny Shihan för 20 år
sedan var det en nystart för mig som karateka efter många års uppehåll.
Jag bytte stil och många tekniker, rörelser och ord var nya men jag
kände direkt att jag hittat hem. Kombinationen av hårt och mjukt lockade mig och Shihan har en förmåga att skapa omväxlande och utvecklande träningspass. Det var en ny upplevelse för mig som kom från en tradition av hundratals repetitioner av samma övningar under en och samma träning.
I början låg mitt fokus på att hänga med och lära mig teknikerna. Efter ett
par träningspass vaknade muskelminnet till liv och stilen jag tränat
tidigare gjorde sig påmind. Ofta blockerade jag för rakt och hårt eller
utförde teknikerna för spänt och kraftfullt. Det är inte fel i sig, men inte
Gojukai med sin unika balans mellan hårt och mjukt.


Utvecklas genom att träna andra


Muskelminnet sitter djupt och det kräver tålamod och många
träningstimmar för att ändra på det. Det var en rejäl utmaning att försöka omfamna det mjuka, följsamma och cirkulära. Likaså att ta sig an
katorna Sanchin och Tensho och försöka få teknik, andning och mentalt
fokus att bli ett.

Det gick något snabbare att komma in i dojorutinerna igen och den värld
av respekt, noggrannhet och disciplin som jag inte visste att jag saknat
så mycket.
Efter hand fick jag också insikt i Gojukais historia och Kaiso Gogen
Yamaguchis skicklighet som karatemästare, pionjär och organisatör. Hur
Saiko Shihan ödmjukt tog över sin fars livsgärning och fortsatte att
utveckla och sprida Gojukai över världen. Hur Hanshi Ingo de Jong tog
Gojukai till Sverige och bildade svenska och europeiska Gojukai och att
Conny Shihan grundade klubben 1986.

Under Conny Shihans och Sensei Emmas ledning fick jag så
småningom hjälpa nyare elever och också instruera dem under kortare
perioder av träningspassen. Jag upptäckte att om jag namngav,
förklarade och demonstrerade tekniker för andra, förstod jag dem bättre
själv. Efter många års regelbunden träning fick jag förtroendet att leda
hela träningspass. Förutom utmaningen att planera och hålla tempo i
passen fick jag också fundera ytterligare på hur jag skulle kunna föra
över det jag lärt mig till andra. Det gick upp för mig att jag också är en
bärare av traditionen och stilen Gojukai karate do och att det kommer
förpliktelser med det.


Svart bälte bara början


Det var också här någonstans som jag började bli medveten om min inre
resa. När jag tog upp karaten igen var målsättningen att nå svart bälte. I
retrospektiv känns det andefattigt men då visste jag inte bättre.
Svart bälte var i själva verket inte slutmålet utan början på längre resa.
Just det har blivit ännu tydligare för mig det senaste året. Jag kan bäst
beskriva det som att jag har mognat eller rättare sagt att
förberedelsetiden inför graderingen till tredje dan har hjälpt mig att
mogna. Än en gång har repetition varit vägen till framtiden och jag är
tryggare än någonsin i det jag lärt mig under 20 år. Samtidigt inser jag
hur oändligt mycket jag har kvar att slipa på, upptäcka och utveckla.
Min resa från elev till instruktör har format mig på så många sätt. Den
har lärt mig disciplin och tålamod och att karate handlar om så mycket
mer än vad man presterar i dojon.
Tack vare Conny Shihans och Sensei Emmas kunskap, erfarenhet och
tålamod har Gojukai karate do med åren utvecklats till ett sätt för mig att se på livet. Numera försöker jag ta mig an träningspassen som en chans att bli en lite bättre version av mig själv, både som karateka och som människa. Den resan kommer aldrig ta slut.

Min uppsats till Sandan,

Sensei Olle Svensson

Min Ibuki

Min Ibuki  började på ett dramatiskt sätt redan vid födseln då jag föddes med stämbandsförlamning i bägge stämbanden. Dock med tur i oturen så finns det lite rörlighet på det ena vilket gör att jag kan tala. Att jag sedan har problem med att andas, hosta och svälja har jag förstått. Men då jag ej har upplevt något annat så lider jag nog ej av det.

Mitt intresse för kampsport började i tonåren efter ha läst Muhammad Ali ”The Greatest”.

Jag imponerades då av den otroliga träningsvilja som beskrevs.

Min Karate började 1977, då i gymnasiet i någon form av eget val.  Den som höll i detta var Bosse Grylling som då tränande Gojukai och dessutom var en bra fighter. Detta ledde mig in på att riva av en lapp på en ”reklamaffisch” med en hoppspark av Hanshi Ingo de Jong (då 3:e dan). Ringde numret… Tog alla trappor upp till Alviksskolans ”dojo” som bara det var en bedrift.  Året var 1978 och jag hade börjat på riktigt.

Ganska snart förstod man att detta var mer än en sport. På Hanshi kunde man se att det var en livsstil, ett sätt att leva. Man förstod även snart att vikten av att andas rätt var av betydelse. Vi tränade då och då Kata Sanchin och Tensho utan ovandelen av karate-gi. Då fick man förståelse för att man skulle andas med den nedre delen av magen (Hara) och att magen skulle puta ut när man andades in. Många av styrketränande ungdomar tänkte nog precis tvärtom. Vi fick även då lära oss att ”ladda” med syre för att sedan hitta kraften i det som kommer ut vilket kan vara både Go och Ju.

Karate = Vördnad

Efter den sedvanliga morgonlöpningen (läger Vilsta ca år 1980) som avslutades med en spurt uppför Vilstas skidbacke, ca 200 m lång, kom jag flämtande upp som absolut sista karateka. Så fick jag höra ”Verkligen bra Olle!!” (kommentar av Hanshi).

Detta var även min första kontakt med Saiko Shihan Goshi Yamaguchi. Efter löpningen uppför backen så hade vi lite andningsövningar. Saiko Shihan avbröt allt tvärt. Solen gick då upp över krönet och på ”karatemanér” så vände han sig mot solen och bugade ”Uss”.  Den vördnaden har på något sätt följt med mig. Otroligt fint gjort. Mitt liv hade inte varit mycket utan solens  värme.

Efter att ha erövrat brunt bälte så bävade man lite för det vi kallade ”brunbältes-matchen”. Så under en onsdagsträning var det dags. ”Olle, du och jag kan köra,” sa Hanshi. Vet inte hur länge den höll på men jag var helt slut, färdig och mörbultad om jag säger det på ett fint sätt. Men det är den fighten som jag kommer ihåg bäst. Jag kan fortfarande idag tänka på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda och bättre. Samma sak ”Hanshi, verkligen bra Olle” fastän man mest legat på golvet och känt sig som en ”skurtrasa”.  Conny Shihan kom fram efter fighten, höll mig hårt i armen och frågade om allt var ok. Det är detta som verkligen är Gojukai. Utbildning, kamratskap och vördnad.

Jag känner mig verkligen otroligt privilegierad att fått uppleva mina första karate-år med Hanshi Ingo de Jong, Shihan Conny Ferm, Shihan Marika, Shihan Johan Lundkvist m.fl. Ett stort tack!

När jag efter nästan ett 20 år långt uppehåll såg just dessa personer leva kvar inom Gojukai  så blev jag otroligt  imponerad. Alla var ju oförskämt vältränade och otroligt engagerade. Tack Conny Shihan för att du ”pushade” mig för att börja ”gubbträna”.

Min egen karate-Ibuki fortsatte sent i livet eller rättare sagt när jag gjorde comeback vid 45 års ålder. Jag förstod vidden av att andas rätt. Men jag var tvungen att hitta mitt sätt. Att få rätt rytm i kata Sanshin och Tensho är svårt oavsett, men där känner jag att jag hittat rätt. Likaså i enkla kombinationer med ett slag en spark etc. där hinner jag få ner syret och ut. Om man tar som ett exempel kata Sanseiru i Seido-ho (andas in genom näsan och ut genom näsan) så blir det genast mycket svårare. Ibland behöver jag ta in luft på flera ställen. I Go-ho (snabbt tempo, andas in genom näsan och ut genom munnen) blir det ofta för snabbt och jag hoppar över att andas ibland. I Goju-ho (vanlig andning) så blir känslan oftast rätt, men oftast handlar det om att pausa för att hinna andas – då blir det precis som i vanliga livet fast de flesta gör det nog för sällan där. En stor eloge till Sensei Emma som hämtar nya Ibuki-övningar från Japan.

Tack till Gojukai.

Tack till Gojukai Seinan Karateklubb.

Tack till Conny Shihan och Sensei Emma för all inspiration ni ger.

Tack till alla klubbmedlemmar. Ni betyder mer än ni tror.

Vördnadsfullt

Olle Svensson

2023

NÄR SLUTAR TERMINEN?

En dag tar det roliga slut – men sedan börjar det igen i januari!

Här ser du datum för avslutningar och graderingar. Om du har frågor kring gradering så mejla kontoret.

7:e december – graderingskumite för Seniorer

11:e december – Avslutning och gradering för NYBÖRJARGRUPPEN

14:e december – Sista torsdagen: gradering för Juniorer, Ungdomsgrupp och Seniorer

15:e december – Sista fredagen: Avslutning och gradering för Familjegruppen

18:e december – Avslutning och gradering för Juniorer

19:e december – Terminens sista träning