29:e mars till 11:e april besökte jag Hombu Dojo i Tokyo och träffade Gojukai-medlemmar från vitt skilda länder.

Det första och sista jag tänker på under min resa är hur privilegierad jag är som medlem i IKGA. Att jag kan resa till Gojukais huvudkvarter och bli välkomnad av Saiko Shihan Yamaguchi, få tillgång till träning och kunskap direkt från vår levande tradition.

Det hade förstås inte varit möjligt om jag inte hade tränat för Conny Shihan och varit medlem i Gojukai Seinan KK, det hade heller inte varit möjligt om vår klubb saknat medlemskap i Europeiska Gojukai som leds av Hanshi De Jong, vår direktlänk till Japan. Det är som del av ett större sammanhang jag besöker Tokyo, och jag hoppas att jag kan förvalta den undervisning jag fått på bästa sätt så att den kommer tillbaka och berikar andra i detta sammanhang.

Jag hade kanske inte heller kommit iväg om inte min storebror Mattias under en släktmiddag sagt att han ville till Tokyo, och eftersom han är lärare med påsklov tycktes den tiden passa bra. Trots den utlagda kroken hade jag nog inte heller kommit iväg om inte min käraste make tänt på alla cylindrar och börjat googla hotell snabbare än du kan säga ”Yakusokukumite”.

Första träningen i Hombu Dojo var en Breathing Class. Ett fantastiskt koncept där man fördjupar sig i andningsövningar, olika sätt att träna Sanchin och Tensho, partnerövningar, följsamhet, kroppskontroll, mental träning – det sublima och det basala. När man ägnar en hel träning åt det hinner man smälta lite eftersom och förstå (en lösryckt kvart med Kata Sanchin blir lite som en fjärt i rymden) även  jag som fattar lite långsamt inser betydelsen av att lägga tid och fokus här.

Den sista mars hade jag turen att bli medbjuden då Fru Yamaguchi skulle åka och se på körsbärsblommorna. Vi åkte en busstur som även besökte ett museum över namnstämplarnas historia samt elfenbenssniderier ur mammutbetar, japp, de hade stora lass med mammutbetar där. Vi åt en helläcker sushilunch på en traditionell japansk restaurang där vi satt på golvet innan vi kom fram till Minobusan (Mount Minobu). Där såg vi på körsbärsblommen vid det berömda Kuonji Temple. Jag hade gärna tillbringat en hel dag bara på det här fantastiska stället, en annan gång förhoppningsvis…

 

Förutom de ordinarie träningarna i Hombu Dojo hade jag turen att kunna träna med andra internationella gäster. En grupp från Thailand besökte Tokyo, bland annat var de mycket duktiga katatävlande.

Förutom kata tränade vi också bland annat Kihon Ido nr 2, Oyo Ido och Sanchin med partner. Det känns alltid kul att vara väl förberedd och veta hur övningarna går till, att sedan få en massa matnyttiga tips om hur jag ska vidareutveckla min karate och ta den till nästa nivå gör mig verkligen inspirerad att satsa vidare. Det ger också väldigt mycket som instruktör att få många exempel på hur man kan undervisa (i grunden) samma sak. Jag började undervisa för ungefär 15 år sedan, och det är varken bra för mig eller för klubbmedlemmarna om träningarna bara går på rutin. Jag vill utmana de som tränar och mig själv!

 

 

Jag hade också möjlighet att närvara vid barnens träning och blev imponerad av deras fokus. Barngrupperna var relativt små (om man jämför med våra 30 ungar i runda slängar), så naturligtvis är det lättare att fånga upp alla och se till att de jobbar. Men förra gången jag besökte Japan och en annan dojo så var de ca 50 barn som tränade tyst och koncentrerat, så det är inte bara storleken på grupperna utan också barnens inställning till träningen som ger resultat. Jag noterade att både barn och vuxna kör Nanahon kumite som ”kumite-grundträning” – de ska vi också göra! Enkla tekniker som lär ut både attack, försvar och kontring.

En annan grupp på besök kom från Macau. Vi tränade några pass ihop och deras Shihan Matthew hade även vänligheten att bjuda på lunch. På bilden står Matthew Shihan till höger om Gohei Shihan.

 

 

Jag har inte tidigare haft förmånen att träna för Gohei Shihan, men det var förstås en positiv upplevelse. Gohei Shihan är så tydlig att jag till och med förstod när han bara undervisade på japanska. Naturligtvis syns det att han tillhör Yamaguchi-familjen, genuin karate-kunskap från topp till tå.

Jag fick också följa med när Saiko Shihan undervisade en stor grupp från Sydafrika under ledning av Hanshi Peter Brandon. De skulle ha gradering dagen efter och fick många tips, vilket antagligen gjorde vissa en smula nervösa så där dagen innan. Särskilt tjejen som fick träna bunkai med mig kanske, med tanke på att vi inte gjorde riktigt på samma sätt…

 

 

 

Under hela vistelsen hade jag mycket hjälp av Anthony Sensei, ursprungligen från USA, men som nu bott i Tokyo och tränat i Hombu Dojo i sju år. Även om jag kände igen många övningar gjorde vi flera varianter av samma sak och då var det skönt att ha någon att fråga mellan passen. Anthony Sensei hade många gånger en förklaring som fick det att gå upp ett ljus för mig. Han gjorde också en uppvisning med Sai som, tagen ur sitt sammanhang, såg ut som något ur Crouching tiger – Hidden Dragon. Jag har försökt mig på steg ett i den övningen – men han bemästrade steg tjugo. Och det här var saker som tränades på Breathing Class…

Jag hoppas på ett långt liv så att jag hinner behärska i alla fall en bråkdel av de saker jag tränat på under min vistelse i Tokyo!

Som sagt kom ju brorsan också och kamperade på samma hotell. Jag hade två dagar utan träning den veckan så vi hann ses en del, men som jag påpekade när folk tyckte att jag var asocial: Han bor faktiskt i Stockholm, men träna med Saiko Shihan kan jag bara göra här!

Trots allt åt vi några middagar och gjorde en utflykt till templen i Kamakura.

 

 

Det var tur för mig att så många andra grupper besökte Tokyo samtidigt för att träna, det blev ju väldigt många träningstillfällen för mig. Men det var också uppenbart att det var en tung arbetsbörda för Saiko Shihan och Fru Yamaguchi. Trots att de hade fullt upp med träningar och logistik, såg de till att ta sig tid med en besökande från Gojukai Seinan. Fru Yamaguchi hade planerat resväg och skrivit ut beskrivningar av sevärdheterna i Kamakura när vi skulle dit och de bjöd mig också på lunch i en park där körsbärsträden blommade fast jag misstänker att det fanns mycket annat jobb att göra egentligen.

Jag tänker att om man bara tar till sig tekniska kunskaper ifrån Karate-Do har man missat målet.

Gästfrihet, generositet och vänlighet ingår i konceptet – och det ska ingå i vad vi strävar efter om vi försöker följa familjen Yamaguchi, de är sanna förebilder på alla plan.

 

 

 

…det enda som var lite spooky med Tokyo var väl den där jätteödlan som följde efter mig överallt…

 

 

/Emma

 

Min fortbildningsresa kunde genomföras tack vare stöd från Idrottslyftet.